Föräldrar i tre veckor

Omtumlande.

Den första veckan sov Elvis mest och tur var väl det för jag var riktigt sargad efter förlossningen, om än väldigt lycklig och adrenalinstinn.

Vecka två, när båda fortfarande var hemma var som en dröm!

Sedan började det riktiga föräldralivet. Den enarmade sanningen…. Skrikiga kvällar där man känner sig maktlös inför vad bebis vill ha. Oftast funkar hud mot hud och att han får bröstet, men då och då är det tröstlösa skrik, förmodligen ont i magen. Då är man frustrerad och uppgiven på samma gång.

Elvis ammar väldigt ofta, det går aldrig att förutsäga när han ska sova 3h i ett sträck, det händer ju varje dygn, men ibland på eftermiddagen och i bästa fall i ett sträck på natten.

Idag var min plan att gå till studion och träna men först höll Elvan mig vaken till och från hela natten, sedan när jag väl lyckades tajma blöjbyte, amning och ner med honom i vagnen för att börja gå så kom ett tröstlöst skrikande så jag fick vända hem, ta upp honom och då åt han konstant (klunkade!) i 30 minuter och sedan var han klarvaken i två timmar. När jag tillslut tog av träningskläderna och drog en filt över oss i soffan -då somnade han… Fick bli tömma diskmaskin, äta lunchmiddag, byta sängkläder och 7 minuters mamma-mage istället för Studion idag… så är dagarna just nu.

Längtar så tills Micke kommer hem på semester om 30 dagar, 7 veckor med min familj, det är helt ovärderligt!
Det nya livet är minst sagt speciellt. Jag älskar min lille kille och älskar att vara hans mamma, men jag får så många kommentarer om att ”Njuta! För det är bäääästa tiden i livet” eller påståenden om ”att aldrig är man så lycklig som den här stunden med sitt barn”

Det är jobbigt att andra ska bestämma huruvida den här tiden är min lyckligaste tid i livet. Jag har aldrig varit mycket för spädbarn, det har inte förändrats alls, jag gör det jag måste men det betyder inte att jag skulle vara en sämre mamma eller älska vårt barn mindre för det. Men omgivningens kommentarer får mig att känna så, framförallt den äldre generationen.

Jag är däremot optimist så jag vet att jag kommer klara detta galant, det är en fas, jag tar mig igenom, dag för dag. Får jag dessutom tillbaka min löpning kommer jag känna att jag klarar det ännu bättre!

Den mest obetalbara känslan enligt mig är när jag går med barnvagnen, då är jag stolt, känner att ”honom har jag fött!” eller när jag ser honom hos Micke, då är allt komplett. Lillfamiljen!

Ps. min respekt för mammor bara växer! Ni alla är otroliga! Jag är så imponerad!

/A.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s