Ett ärligt inlägg

Alla som får barn skriver om det underbara, euforiska, om hur dom sover hela tiden.

Elvis sover oroligt och skriker. Skriket har eskalerat. Närmast kolikskrik nu, flera timmar i sträck. Otröstlig. På BVC säger dom att han är glupsk, sväljer luft. Massor.

Vi turas om. Kämpar. Älskar honom så att det gör ont och lider i varje cell av hans smärta.

Men det är tufft. Det är vagga omkring, dammsugare, gråt på golvet av uppgivenhet, uppgivenhet och orättvisa.

Jag har idag fått veta att mina stygn inte läkt kant i kant, har fått ärrvävnad och ett smärttillstånd. Kämpade med det i det tysta men tänkte tillslut att ”okej, nått skaver, svider och gör ont till och med när jag sitter” så sökte hjälp..

Bra läkare. Pratade om allt. Undersökte. Kände, diskuterade. Nerver, hjärnan, smärta. Allt hänger ihop.

Får börja springa igen. Läkaren föreslog det till och med. Är stark i bäckenbotten. Är bra att börja springa för att lindra smärtan, den ofarliga smärtan, den jag nu fått behandlingsplan för att avleda, steg för steg.

Elvis har somnat. Vi andas några minuter.

Det sliter på oss. Jag tappar humöret på Micke. Får dåligt samvete.

Hål i en tand med, och tappat en rotfyllning. En bisak.

Försöker tänka på Anna Holmlund, det här är i alla fall en fas. En övergående tid i livet, och tro mig jag njuter när allt är lugnt, men bara den med kolikbarn kan förstå hur tröstlösa dom är…

/A

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s